Jakarta 2011-08-31
För två dagar sedan dog mannen till en av Octas väninnor i en hjärtattack på motorvägen. Han var 64 år och från Kanada.
Kort före hade hans fru och dotter flygit till Toronto. Dottern hade just blivit antagen till universitetet där och de båda skulle tillsammans reda ut alla praktiska detaljer före starten på läsåret. Processen här kring ett dödsfall och begravning är inte helt okomplicerad. Bara att hitta en ledig gravplats på kort varsel kan vara en utmaning. Saken blir inte lättare av att mannens familj var borta och att sjukhuset ville ha betalt för utförda tjänster innan de kunde släppa kroppen.
Bara några timmar efter dödsfallet ankom de första väninnorna till sjukhuset. Snart var telefonkedjan igång. Några timmar senare visste vännerna vad kostnaden skulle bli för sjukhus, kista, likvaka, begravningsgudstjänst och jordsättning. Och de hade hittat en möjlig gravplats. Mannen, som för övrigt jobbade som konsult inom oljebranschen, hade ingen egen försäkring som täckte kostnaderna. Väninnorna kontaktade hans senaste arbetgivare i Jakarta och övertygade dem om att täcka sjukhusräkningen. "No problem", sa VDn.
Återstoden la de själva ihop till. När frun och dottern ankom tillbaka till Jakarta igår var allting redan fixat. T o m tält och förtäring till likvakan fanns på plats. Det var otroligt att se hur fort dessa kvinnor och deras familjer mobiliserade sig för att hjälpa de drabbade. Vi kom till likvakan i familjehemmet i södra Jakarta strax före skymningen. Hela gatan var smyckad av blommor och skyltar för att hedra den avlidne. Ett stort tält täckte hela framsidan av huset. Familj och vänner satt i grupper och samtalade. I vardagsrummet stod den öppna kistan. Hustrun stod vid dess huvudända och smekte sin makes hår. Längs hans ansikte rann spår från hennes tårar.
Men en som aldrig dök upp på likvakan var VDn som lovat bekosta sjukhuset. Vännerna hade tvingats betala sjukhuset för att få tillgång till kroppen. Dagen efter hölls begravningsandakten i hemmet. Nämnde VD var där och beklagade sorgen. Dock utan att nämna hur det gick med de utlovade pengarna.
Octas uppgift var att fixa polis-eskort från hemmet till kyrkogården. Efter lite förhandlande med en motorcykelpolis kom de överens om att betala 1 M IDR för hans tjänster. När han dök upp förklarade han dock ett det stod en patrullbil och väntade vid motorvägen för att ansluta till kortegen, och att kostanden därför skulle bli 2 M IDR. Och att betalning skulle ske i förskott. Förhandlingsutrymmet var begränsat eftersom det var dags att åka, och antalet gäster och bilar var ansenligt. Det anslöt aldrig någon patrull-bil. Väl framme vid kyrkogården ursäktade sig motorcykelpolisen, och lovade att betala tillbaka de extra pengarna. Kort därefter försvann han utan att ha uppfyllt sitt löfte.
Några timmar senare pratade Octa med en annan vännina bekant med VDns fru. Väninnan hade hört talas om dödsfallet och arbetet med att planera begravningen. Hon visste också att berätta att det var den f d arbetsgivaren som tagit åt sig äran för förbredelserna och även tagit hand om familjens alla begravningskostnader. Det hade VDns fru berättat.
Hela historien är en bra sammanfattning på hur det är att leva i Jakarta. Det finns vänner som går genom eld för en, poliser som nyttjar alla tillfällen att skaffa sig korrupta pengar, och människor som solar sig i glansen av andras ansträngning utan att själva lyfta ett finger.
//Jimmy
